Hösten är för många en dyster tid. Dagarna blir kortare, vädret blir kallare och våtare och naturen förbereder sig för den inkommande vintern. Semestrarna är slut, arbetet och skolorna har börja och många pratar om höstdepressioner.

För mig, både som person och psoriatiker, är hösten en ljuvlig tid. Den kommer som en lättnad efter en lång och svettig sommar. Det bästa jag vet med hösten är att gå ut i skogen med hundarna, även om det är vått och ruskigt, och plocka bär eller svamp eller jaga vilt. Där får man njuta av skogens viskningar och färger samt av det sista dagsljuset före vinterns mörker. Många gånger förvånar det mig också hur mycket liv det finns i skogen på hösten. Det är inte alls ovanligt att man stöter på ekorrar, harar, rävar, hjortar, rådjur och en och annan älg under sina promenader.

Jag kan tänka mig att hösten också är en jobbig tid för många psoriatiker, när solljuset minskar. Även om solen hjälper också mot min psoriasis, är Finlands sommar på tok för torr för mig. Min hud reagerar mycket starkt på luftfuktigheten och därför är hösten med sin väta välkommen. Den ger mig en efterlängtad paus från allt skötande och smörjande och dammsugande, som ju är vardagsmat resten av året.

Istället för att älta sig i hur jobbig och dyster hösten är, utmanar jag alla att under nästa lediga dag, dra på sig varma kläder och gummistövlar och ta sig ut till närmaste skog eller park, glömma sina problem och stress, fylla lungorna med den friska luften och bara lyssna, titta, känna och smaka på vad naturen har att erbjuda oss.

Kitty Abrahamsson